Rengöring och kontroll

 

En fördel med att använda ultraljudstvätt för rengöring av vapen är att det inte är nödvändigt att ta isär vapnet fullständigt för att få en effektiv rengöring. Ultraljudet fungerar genom att ge små kavitationsblåsor i tvättvätskan som spränger loss smutspartiklarna, och den processen fungerar även i trånga utrymmen. För en revolver räcker det normalt att ta isär vapnet så långt som bilden visar.   

 

 

 

För en pistol räcker det oftast med en sådan isärtagning som brukar kallas "field strip" i  engelskspråkiga texter, dvs att ta av manteln och plocka ur pipa, rekylfjäder med styrning och att ta ur slagstiftet med tillhörande fjäder. Om det råder någon tveksamhet om utdragaren så tar jag bort även den. Ultraljudstvätten kommer effektivt åt tryckesmekanismen som ligger öppen inne i stommen.  

 

 

 

 

Ultraljudstvätten använder jag med ett svagt alkaliskt tvättmedel i vattenlösning, vid 70 graders temperatur och med en tvättid på 20 minuter. Den höga temperaturen är för att mjuka upp även segt fett tillräckligt för att ultraljudet ska rå på det. Tvätten har en svepfunktion för ultraljudets frekvens, som gör att det inte kan bli några ställen med lägre tvätteffekt i badet. Tvättmedlet är mycket skonsamt för kolstål, rostfritt stål eller kompositmaterial, och påverkar inte blånering eller riktigt utförd "coating". Däremot kan det påverka lättmetallytor, som jag rengör på annat sätt. Tvättvätskan byter jag efter varje tvättat vapen.

 

Matningsproblem på 1911 pistoler

Ofta går det att reda ut matningsproblem genom att mata dummypatroner (utan krut och tändhatt) för hand, med borttagen rekylfjäder. På så sätt kan jag se vad som händer i olika faser av matningen, och också känna om det kärvar i något läge.

En vanlig orsak till matningsproblem på 1911 är utdragaren. Den måste hålla hylsan som är på väg ut tillräckligt stadigt, så att den inte faller ner och blockerar mantelns rörelse, men den ska också fjädra tillräckligt mjukt för att låta den nya patronens bakkant glida upp bakom utdragarens hake. Hur hårt den håller patronen kan jag mäta med den lilla tolken av mässing, som ger mig ett mätvärde på hur mycket kraft det krävs för att dra ut tolken med hjälp av instrumentet. Eftersom tolken har samma mått och är gjord i samma material som en patronhylsa, så motsvarar mätvärdet hur hårt en hylsa kläms fast av utdragaren. Ungefär 700-800 gram brukar vara lagom.

 

 

 

 

Fjäderkraften ges av utdragarens böjning, är den för rak så blir kraften för låg, och för hög om böjningen är för kraftig. Verktyget på bilden underlättar justering med god kontroll.

En annan viktig faktor är formen i utdragarens spets, precis bakom och under haken, som man kan skymta längst till höger. Det underlättar med en fasning så att patronen "smyger upp" bakom utdragarens hake, och ytan bör ha god finish.Det rör sig om små ytor i spetsen, jag använder förstoringsglas för att se vinklar och ytfinish.

 

 

 

 

 

Utdragaren, till höger i bilden, är rund i tvärsnittet, och skulle kunna vrida sig om det inte vore för plattan som låser slagstiftet, i bildens mitt. Den högra kanten på den fixerar också utdragaren i läge, men det det är inte ovanligt att passningen kan vara rätt glapp i sidled, och då kan utdragaren vrida sig en smula från rätt läge, vilket kan hindra patronen från att glida upp bakom haken. I så fall utgår jag från en låsplatta i överdimension, som går att anpassa till rätt fixering av utdragaren.

 

 

 

 

 

 

 

 

1911-pistolen är från början konstruerad för ammo i kaliber .45 auto, som är en kort och knubbig patron. Det innebär att patronen måste luta kraftigt uppåt, för att kunna ta sig från magasinet och in i patronläget. Det går bra med rundnoskula, som tar sig ganska lätt från det uppåtlutade läget och in i patronläget. Kulan glider bra utmed patronlägets ovansida, och därmed styrs patronen gradvis och mjukt över till horisontellt läge, och glider in på plats. Konstruktionen gjordes specifikt för rundnoskula på 230 grains vikt, så det är inte så konstigt att sådan ammo brukar mata bra. 

 

 

 

 

Men många målskyttar vill använda semiwadcutterkulor (SWC) som inte har lika gynnsam form, särskilt inte om det rör sig om lättare 200 grains kulor som har kortare nos. Sitter kulan djupt, som på bilden, så blir förutsättningarna ännu mer ogynnsamma. Det är inte givet att det går att få vilken SWC-ammo som helst att mata tillförlitligt, bäst förutsättningar är det med SWC-kulor som inte har för kort spets och som inte sitter för djupt i hylsan. 

 

 

 

 

 

Utformningen av patronlägets ingång i pipan är en viktig förutsättning för SWC-matning. Bilden visar en sådan breddad ingång till patronläget, som är normal praxis för SWC-matning. Många fabrikanter gör sina pipor med sådan utformning direkt från fabrik numera, även fast det inte ingick i den ursprungliga 1911 specifikationen. I konceptet ingår också en fasning av underkanten på den utskjutande delen upptill, och en polering av patronlägets "tak" under denna, liksom en polering av den fasade rampen nertill, som patronen också glider över. Men fasningen nedtill får inte gå för långt in i patronläget, hylsan behöver patronlägets stöd för att hålla för gastrycket.

Resonemanget gäller specifikt för .45 auto, som är en lågtryckspatron. Högtryckspatroner, som t.ex 9 mm, behöver mer stöd av patronläget och tål inte sådana fasningar. Det finns heller inget skäl för sådana, eftersom patronen har gynnsammare form i och med att den inte är lika kort och knubbig.

 

 

Den mest kritiska fasen vid SWC-matning brukar vara det läge som bilden visar, ofta känner man en tendens att patronen kärvar precis här, med övre hylskanten just i kontakt med patronlägets tak, och med hylsans undersida som ger friktion mot rampens kant undertill.  Det man kan göra åt saken är  att polera patronlägets tak, och att mycket lätt runda och polera rampens inre kant nedtill (utan att nämnvärt öka djupet på fasningen). Och att undvika SWC-kulor med kort och trubbig nos, och inte sätta kulorna för djupt i hylsan om man laddar själv.

 

 

 

 

Magasinens utformning har också stor betydelse för matningen, särskilt när det gäller SWC-ammo. En viktig faktor är hur långt patronen kan röras sig framåt i magasinet, innan den kan börja tippa uppåt. Detta bestäms av magasinets läppar, de övre plåtkanterna, som håller ner patronen tills läpparna tar slut framåt. En annan faktor som styr vinkeln i viss mån, är patronföljarens utformning.

Om magasinet släpper patronen för tidigt, så kan den få för stark lutning uppåt och komma i så brant och ogynnsam vinkel mot patronlägestaket, att den fastnar där på tvären. Det är i så fall bättre att magasinet släpper patronen lite sent, vilket visserligen leder till att kulan kan slå i stommens ramp under pipan, men rampen brukar ändå kunna styra upp patronen till rätt läge. Men med magasin som släpper patronen sent, så blir finishen också på stommens ramp viktig. Det kan i så fall vara lämpligt att polera också denna. 

Olika fabrikat av magasin kan alltså vara olika gynnsamma för SWC-matning, och det kan finnas vissa möjligheter att justera magasin genom lite "mikroplåtslageri" på magasinsläpparna.

 

Revolvern klickar

 Att en revolver klickar, inte avfyrar patronen, kan bero på flera olika orsaker. En S&W revolver med fjädrar i originalutförande klickar inte i första taget, fjäderkraften är så tilltagen att det oftast smäller även om revolvern har olika problem. Men revolverskyttar som tävlar i grenar som fält eller PPC använder ofta revolvrar som trimmats med tryckesjobb eller justerats för lättare tryck genom att klippa av, bocka till eller byta ut fjädrar, eller helt enkelt genom att skruva ut spännskruven för bladfjädern, och en sådan modifierad revolver har inte samma marginaler.

Ammunitionen är naturligtvis en variabel, olika tändhattar kräver olika mycket anslagskraft för att tända. Federal tändhattar anses mest lättända, och används av de flesta revolverskyttar som laddar själva och vill skjuta med ett så lätt tryck som möjligt. Det brukar räcka med en fjäderkraft som motsvarar 2,8 - 3,0 kg mätt i DA på avtryckaren, för att få tillförlitlig tändning av Federal tändhattar. Magtech tändhattar kräver mer kraft, och CCI tändhattar ytterligare mer. En viktig faktor är att tändhattarna är monterade ända i botten på tändhattshålet i hylsan, annars går det åt anslagskraft för att först trycka tändhatten i botten innan den svarar stumt mot anslaget från hanen.

Slagstiftets kondition och utstick har betydelse. Slagstiftet måste nå tillräckligt långt fram mot tändhatten i patronen, och spetsen får inte vara skrovlig, böjd eller skadad på andra sätt.

Slagstiftet löper genom en bussning i stommens stötbotten, som man kan se som en ring runt slagstiftet på bilden. Bussningen får inte ha grader eller gropar som hindrar styrningen av slagstiftet, men sådana fel är mycket ovanliga. Bussningen är utbytbar, om den skulle vara skadad.

 

 

 

 

De flesta modeller av S&W revolvrar har inte ett slagstift i egentlig mening, utan slagstiftet är en spets på en rörlig del på hanen, som kallas "hammer nose" i engelskspråkig litteratur. Hanens nos är rörlig kring en nit genom hanen, och hålls i läge av en fjäder. Om nosen kärvar i hanen, eller nosens "slagstift" är för kort eller i dålig kondition, så byter jag ut den. Den är en relativt billig resevdel.

De modernaste S&W revolvrarna har ett slagstift i mer egentlig mening, och hanen är platt framtill. S&W revolvrar för kaliber .22 LR har alltid haft separat slagstift. På dessa revolvrar byter jag själva slagstiftet, om det är dåligt. Det finns också ett förlängt slagstift att tillgå för de modernaste revolvrarna, tillverkat av Cylinder & Slide, men normalt sett ska det inte vara nödvändigt för att få tillförlitlig tändning.

 

 

 

 

En annan faktor av betydelse för tillförlitlig tändning, är att patronerna bottnar utan motstånd i trummans kammare. Patronerna kan hindras från att bottna hela vägen ner av avlagringar på kamrarnas väggar. Det går lätt att se sådana avlagringar om man håller trumman mot ljuset så att man ser avlagringarna mot speglingen av ljuset i kammarväggen.

Om man inte gör ren sin revolver regelbundet och tillräckligt ofta, så kan sådana metallavlagringar från kula och hylsa bränna fast mycket hårt i kammarväggen. Om man däremot använder en bronsborste och solvent efter varje skjutning, och därefter drar rent med några bomullslappar, så hindrar man effektivt sådana avlagringar från att bränna fast. Solventen lämnar en oljefilm i porerna i metallen, som hindrar fastbränning så länge den sitter kvar.

Avlagringar som på bilden kan göra att patronen inte bottnar, utan stannar några tiondels mm ut. Då måste kraften från hanen först skjuta in patronen i botten, och först därefter svarar tändhatten stumt mot slagstiftet. Detta är ofta en förklaring till enstaka klick på en i övrigt välfungerande revolver. Patronerna varierar en aning i diameter, och när en patron med lite större diameter hamnar i den smutsiga kammaren så klickar revolvern.

  När man väl fått sådana envisa fastbrända metallavlagringar, så kan de vara i de närmaste omöjliga att få bort med en vanlig bronsborste. Jag använder en brotsch för att ta bort fastbrända metallavlagringar på ett skonsamt sätt. Eggarna på brotschen skär bara bort avlagringar som sticker ut från kammarytan, utan att ändra kammarmåttet. Andra metoder som en borste av rostfritt stål eller olika slipmedel kan också fungera för att få bort avlagringarna, men är problematiska i och med att de ökar risken för repor eller förändrat kammarmått.

 

 

 

Indexeringsproblem på revolver

 

Med indexering menar man att revolvern vrider fram trumman till nästa kammare och låser den i läge för nästa skott, både vid single och double action skytte. Om trumman inte vrids fram så att den linjerar ordentligt med pipan, så kommer kulan att vrida trumman den sista biten när den når pipans ingångskona. Följden av det blir att kulan skavs av när den slår i sidan av ingångskonan, vilket medför att det sprutar metallfragment från kulan åt sidan från spalten mellan trumma och pipa. Skyttar som står på den sidan av revolvern kan få metallfragment på sig (vilket är ett mycket gott skäl att alltid ha skyddsglasögon med sidoskydd på sig när man skjuter revolver). En annan följd blir att den avskavda kulan ger sämre precision, i och med att den inte längre är symmetrisk kring sin rotationsaxel så kommer den lättare att börja tumla på väg mot målet.

Man kan kontrollera indexeringen genom att spänna upp hanen långsamt i single action och stanna rörelsen så fort hanen hakat upp. Trumstoppet, som syns låsa trumman i läge på bilden, rakt ovanför avtryckaren, ska då ha snäppt i trummans spår. Man kan se det om man håller revolvern som på bilden, och man kan också höra det svaga snäppet när trumstoppet låser i. Man måste pröva för alla sex kammare i trumman, det kan vara olika för de olika kamrarna. När man kontrollerat indexeringen i single action, gör man samma kontroll i double action. Man drar avtryckaren långsamt tills hanen faller, och stannar rörelsen precis där. Även i DA ska trumstoppet snäppa i läge, fast nu innan hanen faller, eller i varje fall inte efter att hanen har fallit. Man måste dra avtryckaren långsamt och med god kontroll, så att man inte fortsätter rörelsen när hanen redan fallit. 

Trumman vrids framåt av "handen", vars spets sticker fram ur spalten i stötbotten, i bildens mitt. Handen hakar i frammatningsstjärnan på trummans baksida, samma del som stöter ut de tomma patronhylsorna när man trycker på ejectorstången för att tömma trumman.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På bilden ser man hur handen löper i stommens spår, och lyfts av avtryckaren så att den når frammatningsstjärnan och vrider fram den.

Handen är mycket hårt härdad och slits minimalt, men frammatningstjärnan slits däremot gradvis. När stjärnan är för sliten, så förmår handen inte längre mata fram trumman ända till låsning för nästa kammare. Det kan variera för de olika kamrarna, beroende på att stjärnans klackar för de olika kamrarna blivit olika slitna. 

Om indexeringsproblemet bara gäller en enstaka kammare, och beror på ett obetydligt slitage på just den klacken på frammatningsstjärnan, så kan det gå att justera genom att kallsmida ut den klacken en aning. Men det är bara en användbar metod om revolvern nästan indexerar, dvs. slitaget är obetydligt. Om slitaget är större, så att revolvern inte indexerar på flera kammare, eller är längre från att nå fram till indexering, så är den bästa metoden att byta till en något bredare hand. 

 

 

 

 

 

 

Smith & Wesson tillverkar en hand i överdimension, som är obetydligt bredare än en hand i standardutförande. Ett byte till en sådan hand kan räcka för att rätta till ett litet indexeringsproblem.Det är en ganska lätt åtgärd, som inte kräver så mycket arbetstid.

Power Custom i USA tillverkar en ännu bredare hand, som kan användas för att åtgärda större indexeringsproblem. Den är ytterligare omkring 12/100-dels mm bredare, och kräver att spåret för handen i stommen filas upp till större bredd på insidan. Det måste göras med en särskild fil som är vinklad, för att komma åt att fila spalten rakt. Sedan spåret i stommen är justerat, så anpassar jag bredden på den nya handens spets för att ge indexering på alla kammare. Därefter justerar jag klackarna på fammatningsstjärnan individuellt, ifall klackarna hindrar full uppspänning av hanen på vissa kammare. 

Den här metoden för att reparera dålig indexering löser för det mesta problemet, men kräver en del arbetstid för att fila upp spåret i stommen och därefter för att justera handens spets och de individuella frammatningsklackarna på stjärnan till korrekt funktion.  

 

Om frammatningsstjärnan är alltför sliten går det inte att använda de metoder jag beskrivit hittills, utan stjärnan måste bytas. I undantagsfall kan det räcka med att svetsa på en enstaka dålig klack med TIG-svetsen och därefter slipa den till rätt form, men det är bara lönsamt om de övriga klackarna är i gott skick. För sådan "mikro-TIG-svetsning" använder jag mycket låg svetsström, förstoringsglas i svetshjälmen och mycket tunn svetstråd.

I normalfallet får dock hela stjärnan bytas. Frammatningsstjärnan levereras med klackarna i överdimension, när S&W monterar revolvrarna på fabriken så anpassas klackarna individuellt på varje revolver. Jag provmonterar först stjärnan i revolvern med märkfärg på klackarna, och ritsar märkfärgen bakifrån genom spalten i stommen. Därefter slipar jag ner respektive klack mot ritsen, med den lilla slipskivan på bilden. Därefter provmonterar jag och kontrollerar indexeringen på varje kammare. Det krävs normalt flera prov med successiv slipning för att få korrekt funktion på alla kammare.

 

Revolvertrumman kärvar

Om man drar hanen på en revolver något bakåt, så kan man vrida trumman och känna efter om den roterar lätt. Om trumman roterar lätt och fritt utan patroner, men går trögt med patroner i, så beror det i regel på att trummans läge är för långt bakåt i stommen (vi förutsätter förstås att patronerna inte har utstickande tändhattar, och att de bottnar ordentligt i sina patronlägen). Mer exakt kan man kolla trummans spalt bakåt mot stommen med en tolk, som syns på bilden. Tolken ska inte ta i stommens stötbotten, när trumman roteras samtridigt som man drar den mot sitt bakersta läge, och det ska gälla för alla patronlägen i trumman. Trummans läge bakåt begränsas av centrum i frammatningsstjärnan, som syns i bildens mitt. Är centrum slitet, så kan trumman komma för långt bakåt, och då kan patronerna släpa emot stötbotten. Det går att reparera med en ny frammatningsstjärna, eller eventuellt genom att lägga på material på den gamla med TIG.-svetsen och svarva till rätt mått. 

 

Trummans läge framåt kan bestämmas genom att mäta spalten mot pipan med ett bladmått, samtidigt som man trycker trumman framåt. Om spalten är för liten, så roterar trumman trögt mot det sot som bildas i spalten redan efter några enstaka skott. Spalt under en tiondels millimeter kan lätt ge sådana problem. Om trumman hamnar för långt fram mot pipan, så handlar det normalt om slitage på okets axel inuti trumman. Det går att justera med små brickor, "shims", som flyttar trumman bakåt.

 

 

 

 

 

 Trumman får inte heller vara nämnvärt glapp framåt och bakåt. Trummans axialspel mäter jag med ett mätur, genom att röra trumman framåt och bakåt medan stommen är fixerad. Eftersom trumman rör sig framåt och bakåt för varje avlossat skott, så får inte spelet vara för stort, då slits revolvern allt hastigare. Det gäller särskilt för revolvrar som skjuts med magnumladdad ammo, som ger större krafter än måttligt laddad .38 special ammo. Ett för stort axialspel kan också göra att trumman går emot såväl framtill som baktill, beroende på att den kan röra sig för mycket. Spelet kan justeras med shims.

 

 

 

 

Det förekommer också att trumman går trögt, eftersom den del den roterar runt - oket - är skevt. Om oket är skevt, så roterar stiftet i frammatningsstjärnans mitt trögt mot hålet i stommens stötbotten, eftersom stiftet spänner i sid- eller höjdled på grund av det skeva oket. Att oket är rakt kontrollerar jag med en tolk inuti okets ihåliga axel, vars spets ska passa rakt mot hålet i stommens stötbotten, till höger i bilden.

 

 

 

 

 

Oket är relativt mjukt, och jag riktar det vid behov genom att fästa det i skruvstädet, och bocka åt rätt håll med en stålaxel som hävstång. Ofta krävs det flera successiva justeringar, med kontrollmätning med tolken mellan försöken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Just det faktum att oket är mjukt, gör att det är ganska vanligt med skeva ok. En S&W revolver är relativt tålig med trumman infälld, men när den är utfälld så får man vara lite varsam, annars kröker man lätt oket när trumman utgör hävstång mot oket. Att fälla trumman inåt eller utåt med en knyck, som man kan se på film ibland, kan vara att utmana ödet.

Det kan också vara så att själva trumman skevar när den roterar, och därför går trögt i ett visst rotationsläge. Det beror i så fall på att utstötarstången, längs ner och till vänster på bilden, är skev. Eller så kan stiftet inuti utstötarstången vara skevt, eller både det och stången. Det är inte lönsamt att rikta stången, som är mycket hårt härdad, utan jag byter den om den är skev. Den är en förhållandevis billig reservdel.

 

 

 

 

Byte av revolverpipa

Pipan på en S&W revolver sitter gängad i stommen. På tidiga modeller finns också ett låsstift genom stomme och pipa, men det bedömdes senare som onödigt. Pipan sitter fast genom att skuldran på pipan är justerad så att gängan drar fast den ordentligt mot stommen.

För att få ordentligt grepp om pipan när den ska gängas loss använder jag träklossar av hårdträ, med en inre formgjutning av glasfiberarmerad epoxi. Greppet mot pipan blir fast, men ändå mycket skonsamt mot ytorna på pipan.

Formen är gjord så att det blir en spalt mellan formhalvorna, som jag pressar ihop i skruvstädet.

 

 

 

Här sitter pipan fastspänd i skruvstädet med hjälp av blocken. Stommen sitter fast i verktyget på bilden med formfrästa backar av aluminium. Det är olika backar för de olika stommarna som används på S&W revolvrar.

Backarnas ingrepp mot stommen kommer rakt över och under gängan för pipan, där stommen är som starkast. På så sätt får man ett skonsamt grepp mot stommen, som samtidigt är stadigt och fritt från svikt.

 

 

 

 

 

 

 

Normalt går det lätt att lossa pipan med verktygen. Som vanligt när man ska lossa något som sitter hårt, så gäller det att eliminera svikten genom stadig fastsättning av delarna. När delarna sitter bra fast går kraften till att lossa gängan, i stället för att övervinna fjädring och svikt i infästningarna.