Ökad precision

Revolvrar från Smith & Wesson har utmärkt precision, så länge inte något som påverkar precisionen är direkt slitet eller skadat. Men precisonen i 1911-pistoler varierar betydligt, beroende på hur delarna är inpassade från fabriken. Det finns oftast utrymme för förbättringar, så länge vi inte talar om de dyraste custompistolerna.

När det gäller 1911 pistoler är det ofta svårt att uppnå ordentlig förbättring av precisionen med en enstaka åtgärd, utan det bästa är oftast att byta pipan till en matchpipa, som passas in noggrannt. Man måste också hålla i minnet att det inte är meningsfullt att bedöma precisonen med hjälp av skottstol, om inte manteln har minimalt glapp mot stommen. En pistol med bra pipa och bra inpassning av pipan skjuter i regel alltid bra i händerna på en duktig skytt, men i skottstol skjuter den bara bra om glappet mantel-stomme samtidigt är minimalt. Detta förhållande utvecklas mer under rubriken funktionskontroll.

Inpassning av pipbussning på 1911

Pipbussningen måste passa glappfritt mot både mantel och pipa för god precision. Vid byte utgår jag alltid från en bussning i överdimension, som är för stor såväl mot mantel som mot pipa. Första steget är att svarva ner ytterdiametern.

Pipbussningen är uppspänd på en spännhylsa i svarven, som ger exakt centrering och bra åtkomlighet. Sedan svarvar jag ner yttermåttet för god passning mot manteln. Gäller det en pistol där det är viktigare att det ska vara lätt att ta isär vapnet för rengöring än att få ut det sista när det gäller precision så är yttermåttet färdigt i och med svarvningen.

 

 

 

Vill man ha största möjliga precision, och accepterar att pipbussningen är trög i manteln, så svarvar jag ner bussningen till mycket trög passning i manteln. Därefter honar jag in bussningen med fin slippasta mot manteln. Bussningen är monterad i skruvstädet med en spännhylsa, och manteln vrids med slippasta mot bussningen. Det är ett ganska arbetskrävande moment, det går tungt i början och man måste torka av och anbringa ny slippasta med täta mellanrum.

 

Med den här metoden kan man uppnå en mycket tajt passning mot manteln, för högsta precision.

 

 

När passningen mot manteln är klar, är det dags att passa in bussningen mot pipan. Bussningen är monterad i manteln, som sitter i skruvstädet. Verktyget är en ställbar brotsch, där skären kan justeras till önskat mått. Jag tar lite i taget för att få en bra yta, och kollar måttet kontinuerligt mot pipan.

När pipan precis börjar passa trögt, är det dags att göra den sista inpassningen med slippasta mot pipan.

Slutligen får man i de flesta fall justera bussningens inre överkant och undre framkant för hand med ett skavstål, så att pipan kan luta uppåt för inlåsningen mot mantelns spår, utan att det uppstår spänningar.

 

 

 

 

 

 

Inpassning av pipfot på 1911

 

 

Pipans fot styr hur manteln stannar upp mot stommen. Här ser man ett exempel på att manteln inte går ända fram. Det behöver inte vara mer än ett estetiskt problem, men kan också tyda på att pipfoten inte är optimalt inpassad.

 

När man avlossar ett skott rör sig pipa och mantel bara ca 2,5 mm ihoplåsta, innan pipan börjar länka ner. Förr trodde man att kulan var ute ur pipan innan manteln började röra sig bakåt, men numera vet man via höghastighetsfilmning att så inte är fallet. Det betyder att om sträckan då pipa och mantel är ihoplåsta är för kort, så kan pipan börja länka ner redan innan kulan är ute ur pipan. Det påverkar naturligtvis precisionen negativt, med spridning främst i höjdled.

 

 

 

För att ge tillräckligt lång sträcka med pipa och mantel ihoplåsta, bör pipfoten vara fräst så att piplänken stannar upp ett kort stycke bakom sprinten för piplänken, dvs länken lutar lite bakåt i låst läge. När manteln börjar röra sig bakåt måste piplänken först passera vertikalläget, och ytterligare något för att ta upp spelet mellan länkens axelhål och respektive axel, innan den börjar dra ner pipan ur låst läge. På så sätt fördröjer man urlåsningen och tar väl tillvara på den sträcka då pipa och mantel fortfarande rör sig tillsammans i låst läge, med möjlighet till god precision som följd.

 

 

 

 

 

 

Så var det inte på den här pistolen, fast pipan för övrigt var bra inpassad baktill. Hur mycket som behöver fräsas bort på pipfoten kan jag mäta genom att ersätta mantelspärren med en måttpinne, som finns i olika diametrar. Mantelspärrens axel brukar hålla 5,0-5,05 mm, och den måttpinne med mindre diameter som ger rätt mantelläge visar hur mycket som ska fräsas bort.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att kunna fräsa pipfoten ser jag först till att pipfoten är centrerad i manteln med den svarta jiggen i bildens överkant. Därefter fixerar jag pipan uppåt i fullt ingrepp med bommarna i manteln, med hjälp av axeln med insexskruven i bildens nedre kant. Axeln går genom hålet för rekylfjädern och sitter därmed fast i manteln, och insexskruven trycker pipan uppåt.

 

När pipan är fixerad hamnar den i samma läge som då skott avfyras, och foten kan fräsas till rätt mått.

 

 

 

 

 

 

 

 

Därefter fäster jag stommen i skruvstädet och monterar den lilla fräsen för pipfoten. Fräsen har samma diameter som axeln på mantelupphaket, och kan vridas med veven nere till höger, samtidigt som jag drar manteln, och därmed pipans fot, bakåt.

 

För att kontrollera att jag fräst lagom mycket prövar jag med mantelupphaket, eller med en måttpinne i samma dimension.

 

På den här pistolen hamnade också manteln rätt mot stommens bakkant, när pipfotens mått var lagom med tanke på god låsning.

Piplänkar finns i olika längder, och man bör alltid välja en länk som inte hindrar pipan från att stå stadigt på pipfoten, snarare än att den står vingligt på själva länken, som heller inte är tänkt för sådan belastning. Länken som syns på bilden av pipfoten här ovanför har lämplig längd.

 

Inpassning av matchpipa på 1911

För att passa in en pipa med precision på en 1911 måste man utgå från en matchpipa, som är tillverkad i överdimension när det gäller pipfotens höjd och patronlägets bakre och övre kant ("hood" på engelska). Sådana pipor kan också betecknas som "gunsmith fit", till skillnad från "drop in" eller "easy fit", som är tillverkade med mindre mått på de kritiska punkterna för att de ska gå att montera utan tillpassning, men då blir det nästan alltid med vissa glapp som inte är bra för precisionen.

 

 

Pipans bakre och övre kant ("hood"), måste passa utan glapp både i sid- och djupled mot manteln, och Weigand tillverkar en bra jigg för att göra tillpassningen med god kontroll i fräsmaskinen. Pipan kan lätt lossas och sättas tillbaka i exakt samma position i jiggen, så det är lätt att pröva pipan mot manteln under arbetets gång. Först justerar jag pipans vågläge i jiggen med hjälp av mäturet.  

 

 

 

 

 

Därefter kalibrerar jag pipans hål för piplänken mot jiggen och nollar fräsmaskinens koordinatbord. Därefter kan pipfoten också fräsas undertill, såväl horisontellt som när det gäller kurvan för piplänkens rörelse, med full kontroll med hjälp av jiggen och fräsmaskinens matningsskruvar. Jiggen är vridbar med utgångspunkt från länkhålet, och det är det som medger fräsning också av pipfotens kurva.

 

 

 

 

 

Därefter kan jag fräsa både längd och bredd på pipans "hood", för bästa passning mot manteln. Det går att vrida pipan ett halvt varv i jiggen, för att också komma åt pipans andra sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nån gång kan det inträffa att det inte finns material nog på pipan för att eliminera glapp mot manteln. Det beror i så fall på att manteln inte är helt måttriktig, måtten på en matchpipa är väl specificerade och kontrollerade. I så fall lägger jag på material på pipans bakkant med TIG-svetsen och fräser därefter bort överflödigt material. Förr brukade vapensmeder även svetsa på pipfoten vid behov, men det är mer tveksamt, dels om det är värt  besväret och dels eftersom pipfoten är en mycket mer kritisk del av pipan ur hållfasthetssynpunkt.

När pipans längd och bredd baktill ger tajt låsning uppåt och i sidled mot manteln är det dags att fräsa pipfoten, så att pipan står stadigt på pipfoten när skott avfyras. Det är pipfoten som ska trycka upp pipan, inte piplänken.

 

Fräsningen gör jag normalt med fräsmaskinen och Weigandjiggen. Den plana delen av pipfoten går att fräsa med jiggen låst för en lutning på 1 grad, som svarar mot pipans vinkel mot pistolens stomme i upplänkat läge. Den svängda delen av pipfoten går att fräsa genom att vrida den övre plattan i jiggen, som bilden visar. Jiggen vrider sig kring en punkt som är kalibrerad mot hålet för piplänkssprinten i pipfoten, så radien kring pipfoten blir måttriktig mot piplänkens rörelse. Jiggen eliminerar på så sätt behovet av manuell inpassning av pipfotens främre kurva med märkfärg och handverktyg. Hur mycket som ska fräsas bort kontrollerar jag genom att provmontera pipan i pistolen med en måttpinne i stället för mantelupphakets axel. Mellanskillnaden mellan den måttpinne som precis tillåter pipan att länka upp och måttet på mantelupphakets axel, anger hur mycket som ska fräsas bort från pipfoten.

 

Så här långt har det handlat om tillpassning för precision, men man måste också göra några kontroller och tillpassningar för bästa hållbarhet. När pipan länkat ner, måste det vara tillräckligt avstånd från pipans bommar på ovansidan och mantelns undersida. Om det inte är det, riskerar man att pipan stoppas upp mot anslagsytan i stommen medan den fortfarande är ihoplänkad med manteln, och det överbelastar både pipa och mantel, särskilt då bommarna på pipan.

Med mäturet kontrollerar jag både pipans ingreppsdjup mot manteln, och att den har tillräcklig frigång i nerlänkat läge. Träpinnen i pipan medger att jag kan trycka pipan både bakåt och uppåt för kontroll av frigången.

 

 

 

Frigången kan påverkas av att manteln är för trång invändigt. Det går att justera med slipduk på en särskild hållare. Med samma verktyg ser jag till att mantelns yta uppåt, invändigt, inte har för grova grader.

 

 

 

 

En annan orsak till otillräcklig frigång kan vara att pipan stoppas upp i rörelsen bakåt, redan innan den länkat ner tillräckligt. I så fall måste anslagsytan i stommen flyttas bakåt, vilket jag gör i fräsmaskinen. Själva fräsverktyget, som också används för att fräsa om stommar för Wilson/Nowlin rampade pipor, har styrning både framme vid dammskyddet och precis framför anslagsytan, för att undvika vibrationer vid fräsningen.

 

 

 

Även om måtten stämmer, så kan en lätt fräsning behövas för att rensa upp en grovt bearbetad anslagsyta. Den allra översta delen av anslagsytan kommer inte fräsen åt, så där anpassar jag ytan för hand med fil.

 

 

 

 

 

 

 

 

När anslagsytan medger full nerlänkning av pipan så är det dags att kontrollera var pipfoten gör kontakt med anslagsytan i stommen. Jag målar pipfoten med märkfärg och kontrollerar var färgen tar i. Bilden visar en bra kontakt, där pipfotens översta del står för den mesta kontakten, med bara en lätt kontakt längre ner.

Om det tvärtom bara är pipfotens undre del som tar i, så blir pipfoten ogynnsamt belastad vilket kan ge sprickor på sikt. I så fall krävs en justering. 

På bilden ser man också att ingången i patronläget är fasad nertill, med en viss bredd ut åt sidorna. Underkanten på pipans "hood" är också fasad nertill, och patronlägets ovansida är polerad i underkanten av "hood" (vilket inte syns eftersom ljuset är skuggat). Syftet är att underlätta matning av ammunition med semiwadcutterkula. Många matchpipor har denna anpassning redan från fabriken, men i detta fall har jag gjort anpassningen. Viktigt är att fasningen inte går för djupt in, då får patronhylsan för dåligt stöd och kan bukta ut eller brista av gastrycket. Det är ett farligt scenario för skytten, så jag utökar inte pipfabrikantens ursprungliga djup nedtill. En viss bredd på fasningen utan ökat djup är bra för matningen och medför ingen risk, men djupet får inte vara för stort.

Till säkerhetsaspekterna på pipinpassningen hör också det som kallas "headspace", alltså att patronläget är lagom djupt. Headspace påverkas när längden på "hood" justeras, så den måste kontrolleras. Jag använder två olika tolkar, den på bilden kallas "go gauge", och har en längd som motsvarar en patronhylsa med maximal normenlig längd. Tolkens ovansida måste ligga något under ytan på pipans "hood". Om den ligger högre så utökar jag patronlägets djup med en patronlägesbrotsch.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den andra tolken kallas "no go gauge". Manteln får inte stänga till skottläge med den här tolken, i så fall är patronläget för djupt. Det kan innebära en allvarlig säkerhetsrisk, eftersom en normallång patron skulle kunna få för stora exponerade ytor baktill när hylsan trycks bakåt av gastrycket, med risk för hylssprängning.

Det här patronläget har god marginal, manteln kan omöjligt gå in i skottläge med den utstickande tolken.

 

 

 

 


I inpassning av en ny matchpipa ingår också tillpassning
av en pipbussning i överdimension, som jag visat i en annan tråd, samt provskjutning för att kolla funktionen. Men det finns också pipor i bull barrel utförande, som passas in direkt mot manteln, i stället för mot en pipbussning. Fördelen med en bull barrel är främst att den ger pistolen mer tyngd framtill, för att minska rekyluppslaget. 


Diametern längst fram passas in mot manteln, och är alltid cylindrisk. Men pipan måste också ha frigång för att kunna röra sig uppåt och nedåt, när den länkar upp för att låsa mot mantelns bommar, respektive ned för att få tillräcklig frigång för mantelrörelsen. Med en vanlig pipa åstadkoms frigången genom att justera pipbussningen, men en bull barrel måste vara konisk bakåt för att medge frigång. Om frigången är otillräcklig så justerar jag den i svarven genom att svarva pipan mer konisk, bakom den främre ytan som ger passningen mot manteln. Jag spänner upp pipan mellan dubbarna i svarven, med dubbdockan något sidställd för att ge koniciteten. Drivningen sker via en spännhylsa i patronläget, och en medbringare som driver spännhylsan. Vid den högra dubben använder jag en mässingskon mot pipan, för att inte riskera att kröningen skadas.     

Inpassning mantel-stomme

Glapp mellan mantel och stomme på en 1911 pistol är inte lika kritiskt för precisionen som glapp mellan pipa och mantel, eftersom riktmedlen sitter på manteln. Men ett minimalt glapp mantel-stomme ger ändå bättre förutsättningar för att få samma betingelser från skott till skott, vilket är grunden för god precision. Och om man lägger arbete och pengar på inpassning av en ny matchpipa, så kan det vara klokt att först minimera spelet mellan mantel och stomme.

Spelet går att mäta upp genom att jämföra höjden på mantelns rails, uppmätt med en mikrometer, med kalibrerade stålplattor som prövas mot stommens spår. Mellanskillnaden mellan måtten är spelet i höjdled, som på det här vapnet motsvarade 0,17 mm. För att minska spelet måste spårets bredd i manteln minskas. Förr var det vanligt att helt enkelt knacka ner spårets överkant med en hammare, utan särskilt mothåll. Det ger dock bara punktvis kontakt mellan mantel och stomme, och materialet slits fort ner så att glappet kommer tillbaka.

 

 

 

 


Numera är en vanligare och bättre metod att smida ner spårets överkant mot en härdad och slipad stålplatta i spåret. På så sätt blir den nersmidda ytan en spegelbild av den slipade stålplattan, vilket ger jämna och släta kontaktytor mellan mantel och stomme. Det innebär dels att man får bra kontroll över spårets nersmidda höjd, och dels att den nersmidda ytan blir slät med bra slitageegenskaper.

Det handlar om kallsmide med det särskilda dornet på bilden, som ger jämn kontakt med stommen rakt ovanför spåret. Stommen är infäst i en särskild jigg i ett tungt skruvstäd, och jag använder en smideshammare för att få kraft mot dornet. På det här sättet får jag en koncentrerad kraft där den behövs, utan att belasta stommen i övrigt.

 

 

Stommen smids ner baktill och framtill över en sträcka på knappt 20 mm på vardera stället, medan det ömtåliga partiet på sidorna om magasinstunneln lämnas orört. Dett här sättet att kallsmida stommen fungerar bara på stommar av kolstål, dvs blånerade stommar, rostfritt stål av den kvalitet som används för vapenstommar har inte tillräckligt bra smidesegenskaper för den här metoden.

Märken från själva smidet syns bara på stommens ovansida, dvs den del som täcks av manteln när den är monterad. Men man får ändå räkna med att det kan krävas en omblånering av stommen, ifall den glider mot jiggen under smidet.

 

 

 

 Höjden på spåret i manteln bestäms av den utvalda stålplattans mått, och behöver normalt inte justeras efter smidet. Men även bredden ökar av smidet, vilket måste justeras. Jag gör det med hjälp av märkfärg, som visar var manteln klämmer mot stommen. Till en början märks kontakten bara på små ytor, och manteln går bara att röra en kort bit.

 

 

 

 

 

 

 

 

De höga punkterna justerar jag ner med nålfil eller bryne. Jag föredrar den metoden framför slippasta, eftersom slippasta tenderar att ge mer rundade ytor. Fil och bryne ger slätare ytor, som skapar förutsättning för större kontaktytor mellan stomme och mantel, med bättre slitageegenskaper.

 

 

 

 

 

 

 

 

Här börjar kontaktytan baktill bli större. Om kontaktytan skulle vara för liten när manteln passar utan glapp i sidled, så måste mantelns bredd minskas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En mantel av kolstål går normalt att klämma ihop nedtill, för önskad minskning av den invändiga bredden mellan mantelns rails. För att minska måttet på ett kontrollerat sätt använder jag en ställbar tolk invändigt i manteln, som justeras gradvis inåt tills måttet mot stommen stämmer. Manteln flyttas vartefter i längsled, för att få jämn bredd hela vägen.

Med de här metoderna går det normalt att få minimalt spel mellan mantel och stomme, både i höjd- och sidled, för att ge bästa förutsättningar för stabila förhållanden för pipans inpassning mot manteln. Men rostfria mantlar går inte att behandla på det här sättet, utan där får man byta till en mantel med rails i överdimension, om spelet mot stommen är för stort.